Stressen?
Jag har en vän. Hon är otroligt naturlig. Vacker, jordnära och framför allt LUGN.
Hon stressar inte. Inte i onödan i allafall. Hon tar allt i sin takt och om hon har lust att pilla på ett rosenblad i 2 timmar och studera det så gör hon det. När hon äter pommes frites så tar hon en, studerar det, biter av en bit, njuter, och tuggar. Samma sak om igen. Otroligt imponerande och rofullt.
Jag är tvärs om. Jag sover in i det sista på morgonen för att sedan springa runt som en yr höna i lägenheten för att stilla mitt kontrollbehov över att komma försent.
Jag kör racer fart till jobbet och är ändå där 20 minuter innan jag ska.
Jag slänger i mig maten på kontoret innan jag springer ut på lunchen för att handla det jag ska, men inser ändå att det är 15 minuter kvar innan jag måste in på kontoret igen.
Jag stressar med fikat, med bilkörningen, med handling, med duschen, med precis allt jag gör.
Och jag blir uppjagad och känner grym ångest när jag inte hinner med allt jag ska och få panik. Jag pratar fort, jag äter fort och kommer på mig själv när jag äter frukost på jobbet att jag bläddrar i tidningen så fort att jag inte hinner se vad det står.
Vad är problemet?
Jag tänker sökert fem ggr i veckan att nu ska jag inte stressa. Idag ska jag lunka fram, ta en kaffe i solen, åka hem och sova en stund i soffan innan maten ska lagas. Lägga mig i sängen, läsa en bok och bara njuta av.
Men idag när jag åkte till jobbet så slog mig tanken att jag kommer aldrig kunna bli så lugn och sansad som min vän. Det är inte jag. Jag kommer aldrig kunna vara rofylld en längre stund.
Men jag har börjar accepterat det. Det kommer vara såhär, jag kommer alltid vara stressad med 100 bollar i luften.
Det är lixom jag :)
Hon stressar inte. Inte i onödan i allafall. Hon tar allt i sin takt och om hon har lust att pilla på ett rosenblad i 2 timmar och studera det så gör hon det. När hon äter pommes frites så tar hon en, studerar det, biter av en bit, njuter, och tuggar. Samma sak om igen. Otroligt imponerande och rofullt.
Jag är tvärs om. Jag sover in i det sista på morgonen för att sedan springa runt som en yr höna i lägenheten för att stilla mitt kontrollbehov över att komma försent.
Jag kör racer fart till jobbet och är ändå där 20 minuter innan jag ska.
Jag slänger i mig maten på kontoret innan jag springer ut på lunchen för att handla det jag ska, men inser ändå att det är 15 minuter kvar innan jag måste in på kontoret igen.
Jag stressar med fikat, med bilkörningen, med handling, med duschen, med precis allt jag gör.
Och jag blir uppjagad och känner grym ångest när jag inte hinner med allt jag ska och få panik. Jag pratar fort, jag äter fort och kommer på mig själv när jag äter frukost på jobbet att jag bläddrar i tidningen så fort att jag inte hinner se vad det står.
Vad är problemet?
Jag tänker sökert fem ggr i veckan att nu ska jag inte stressa. Idag ska jag lunka fram, ta en kaffe i solen, åka hem och sova en stund i soffan innan maten ska lagas. Lägga mig i sängen, läsa en bok och bara njuta av.
Men idag när jag åkte till jobbet så slog mig tanken att jag kommer aldrig kunna bli så lugn och sansad som min vän. Det är inte jag. Jag kommer aldrig kunna vara rofylld en längre stund.
Men jag har börjar accepterat det. Det kommer vara såhär, jag kommer alltid vara stressad med 100 bollar i luften.
Det är lixom jag :)
Kommentarer
Trackback
